Nu har jag inte bloggat på sålänge att det hunnit bli vår (min och Karins) sista dag på resan. Vi är i Bangkok och shoppar upp våra sista bath med tusen fantastiska minnen som snurrar i huvudet och slåss om uppmärksamhet. Så medan tid fortfarande finns: här kommer en komprimerad liten historia om vad som hänt sen vi hördes sist:

Vi bokade en resa till Phuket, nattbåt och buss, som skulle ta sammanlagt 12 timmar. Vad vi inte räknade med är att thailändare inte är så förtjusta i smidighet - "varför göra det enkelt när man kan krångla som fan och dessutom passa på att krama lite extra slantar ur enfaldiga turister genom att slänga av dem vid mina sjutton kusiners olika caféer på vägen?" tänker de, och så bär det av.

Hur som helst. Vi tog alltså en båt. Föregående dag hade vi blivit avrådda från att göra en båttur på grund av de starka vindarna, och nu förstod vi varför. Elektriciteten försvann, engelsmän började vissla Titanic-låten, motorn dog då och då och ett illavarslande varningstjut ackompanjerade vår lilla thailändska träbåt på dess åksjukefärd i thailändska gulfen.

Så. Vi tog en båt. Som tog oss till en buss. Som tog oss till en buss som tog oss till en buss som tog oss till en buss som verkligen INTE tog oss till den buss vi faktiskt betalat extra för. Där stod vi alltså, avkastade någonstans i Phuket, efter sex bussresor, nekade att ta en av de två bussar vi faktiskt VILLE åka.

Men vad ska man göra? Vi satte oss vid vägkanten och tjurade ett tag, och sen tog vi tag i oss själva och gjorde Phuket!

Det började med att vi fick nytt sällskap i form av världens goaste James (som vi träffade i Brisbane; om ni minns det inlägget så är han killen med hatten och kajaken som hade otur när han tänkte). Han hängde med i nästan två veckor och såg Thailand med oss. Efter att tre hade blivit fyra cruisade vi först ön på moped (förlåt mamma), sen hände Patong, och sen kände vi att det var dags för något annat.

Så vi åkte till Fridas favorit ett par timmar längre söderut: Krabi. Där hängde vi i utomjordiskt vackra Ao Nang, ö-luffade och hittade folktomma stränder, upptäckte ananasodlingar och åkte lite mer moped. Här hände också världens sjukaste grej: vi träffade ex-klasskompisen Jessica som vi visste var dykinstruktör någonstans i Thailand. Någonstans var alltså Ao Nang, och från att från början ha varit två var vi alltså fem. Jessica tog med oss till bästa mat- och ölställena och sen levde vi lyckliga i alla våra fyra dagar (alla utom Karin som äntligen, ehm jag menar tyvärr, drabbes av rättvisan och fick en ögoninfektion som för några dagar förvandlade henne till en blond, något förskönad version av Quasimodo). Helt fantastiskt bra var det.

Efter Krabi åkte vi två flyg norrut och landade i Thailands näst största stad Chiang Mai. Chiang Mai är något så konstigt som en asiatisk storstad med småstadskänsla, ett vattenhål där vi fick massage, promenerade runt i cafébelamrade gränder, klappade tigrar, gick på nattmarknad och drack öl på taken i gamla stan.

Sedan var det dags att åka till sista stoppet i Thailand, och sista stoppet i Asien för min och Karins del: Bangkok. Vi åkte tåg i fjorton timmar, men långa resor är inte så tråkiga när det finns en partyvagn ombord där man kan spela tecknet, dricka reseöl och kolla på när fulla australiensare gör Macarena-dansen i gången, så det gjorde inte så mycket.

Bangkok är en typisk men ändå säregen asiatisk storstad på precis rätt sätt. Ta den sedvanliga disiga avgashimlen, bullret, sopbergen, myllret av människor, mopeder och bilköerna från helvetets helvete och lägg till dygnet runt oavsett smak-underhållning, överdådiga tempel, shoppingeufori, billig mat och legendariskt blöta nätter längs Khao San road och du har det. Det är svårt att vara uttråkad i Bangkok, och det har vi inte varit heller. Istället har vi spenderat två dagar med att shoppa, äta så mycket pad thai vi någonsin orkat, känt på storstadspulsen, suttit i milslånga köer i tuk-tuks, druckit enorma drinkar och sagt hejdå till både James (som åkte till Indien igår, ingen här är avundsjuk. Alls), Asien och livet på äventyr.

Och nu ligger vi på ett hotellrum för sista natten med halvpackade väskor och undrar vad som egentligen hände. Det känns som tre sekunder sedan vi låg sömnlösa på ett för varmt hostelrum i Sydney, jetlaggade, nervösa och förväntansfulla, och nu är vi plötsligt här. Imorgon bitti åker vi hem. Som att någon snabbspolade fram till slutet.

Är så trött på att uppfinna adjektiv för att försöka beskriva vad vi är med om, så den här gången tänker jag bara skriva att det har varit en obeskrivlig resa. Livet har varit enkelt att leva och samtidigt större än någonsin tidigare och både jag och Karin är överens om att detta är långt ifrån den sista gången vi packar en ryggsäck och flyr.

Fast just nu är vi såklart glada över att få komma hem också. Trötta på laggiga internetuppkopplingar och skypesamtal som låter som att bli anropad från månen och fulla av längtan efter saker vi åkte ifrån - pojkvänner, gott vin och keso till exempel - känner vi att imorgon blir en väldigt bra dag att komma hem på.

Vi hörs hemma! Då kommer det bilder också (min mobil lider av en lättare vattenskada varför jag har slutat försöka fota saker som ändå ser ut som en odefinierbar gröt sen), och kanske, kanske en liten Asien-topplista. Puss och kram!

Hej! Tanken var ju att vi skulle uppdatera mer från Vietnam, och det var ju en fin tanke. Tyvärr blev vi upptagna med andra saker, som Thailand och livet och sånt. Hoppas ni förstår.

Hur som helst: nu händer alltså Thailand! Vi landade i Bangkok, plockade ihop oss och tog oss till en tågstation och hade såpass bra timing att vi kunde kliva på dagens sista tåg till... ja, till ett ställe som jag har glömt namnet på, helt enkelt. Låt oss för sakens skull kalla det "någonstans". Efter tio timmars ganska positiv asiatisk tågupplevelse (något som jag och Karin, fortfarande med indonesiska kaoståg med trasiga fläktar i färskt minne, var väldigt tacksamma för) kom vi nästföljande morgon fram till någonstans. Från någonstans åkte vi dubbla bussar och färja och sen vart vi framme i Koh Phangan. Egentligen inga konstigheter.

Vistelsen på Koh Phangan började med en tuk-tuk-resa till ett ställe som säkert var väldigt trevligt men som dessvärre verkligen inte var vårt hostel. Således påbörjades en förvirrad vandring som slutade med att barpersonal förbarmade sig över oss och ringde hostelägarinnan som kom och hämtade oss på moppe.

Men Koh Phangan alltså. Vissa ställen på den här resan har varit nästan möjliga att beskriva (Ha Long bay, till exempel, är alla resebloggares stora mardröm - i utkastet till inlägget om det stället har jag helt seriöst skrivit om att "stora stenar sticker upp ur vattnet"), men andra är desto lättare. Koh phangan är av den senare sorten. Tänk er tio tusen näst intill konstant fulla västerlänningar på en ö i Thailand, och precis så är det.

På Phangan finns det tre sorters dagar: stranddagar, festdagar och bakisdagar. Nu har vi testat alla och här följer en halvdan sammanfattning i punktform av vad vi hunnit med:

* 3 par borttappade skor (skäms för att säga att två tredjedelar av dessa var mina)
* 1 stulen iphone, tillhörande Frida (eller ja, antagligen tillhörande en väldigt glad thai nu). Eftersom Karins telefon blev stulen i Indonesien lämnar detta oss med en (1) internetduglig mobil. The battle of the facebook kan börja!
* Sjumiljoner, i runda slängar, nya fylleminnen. Vi minns synen av Karin som plötsligt dyker upp på stranden klockan åtta på morgonen med ett paket oreos i ena handen och en påse jordnötter i andra och vrålar "JAG HAR MAT!", sjuka pick up-lines, dans till morgonen kommer, skoätande hundar, vansinniga tuk-tuk-åk tvärs över ön och mer eller mindre lyckade nattbad. Vi minns också hur en kille tjatar på Frida om att slå honom tills hon tillslut lackar, stänger den tidigare öppna näven och utan vidare eftertanke ger honom en sak höger. Killen tjatade inte mer sen.
* Två sjukhusbesök och fyra nya mediciner, alla tillhörande Frida. Hon inledde tydligen Asienresan med svullna tonciller i Hanoi och har nu fortsatt med att få även ett finger att svullna upp på grund av icke identifierad vattenvarelse. Vi jobbar på att få ner samtliga svullnader.
* Tom yum. Åt eventuellt ihjäl oss på denna underbara soppa under våra första dagar i Thailand (i alla fall gjorde de två tredjedelar av oss som gillar stark mat det). Testa det! Finns på varenda svenskt thaihak med ens lite självrespekt.

Nu har jag inte bloggat på så länge att vi faktiskt inte är kvar på Phangan utan har lyckats ta oss hela vägen till grann-ön Koh Tao. En lite mysigare ö med grym snorkling, skabbiga bungalows (åtminstone valde vi en sån - fast för 40 kronor/natten är man knappast i position att ställa krav på fungerande toaletter och elektricitet och sånt) och fantastiska bananpannkakor. Vi stannar tills imorgon, då tänkte vi utforska det turistigaste turistiga: Phuket. Sen åker vi på retreat och lär oss laga thaimat i Chang Mai. Men mer om det sen (insha'wifit, alltså). Ska försöka slänga in bilder också men det funkar tyvärr inte nu. Puss och kram!

Och P.S Jag och Karin har planerad hemresa om bara två veckor! Galet. 13 februari, efter två och en halv fina månader i Australien och Asien, kommer vi hem till Sverige igen. Ta bort snön tills dess är gulliga.

Vi har tagit oss söderut (jag och Karin har gjort vad som kan vara den konstigaste Vietnam-trippen någonsin - när andra människor börjar i en ände och jobbar sig antingen uppåt eller neråt, tänker vi lite en annan typ av disco och åker fram och tillbaka i en skum halvtriangel och sicksackar oss fram för att få ihop möten, människor och måsten. Det är inget vi rekommenderar, men det funkar för oss) och hamnat i Hoi An. Ska berätta om detta ställe snart men, för att röra om lite i tillvaron, faktiskt försöka ta en sak i sänder här.

Så vi börjar med Ha Long bay, och då är det första jag vill skriva att det är fruktansvärt svårt att skriva om Ha Long bay. Åk dit och se det istället, helst med en gång. Hur som helst. Vi kom dit en molnig måndagsförmiddag, klev på en båt, fick en tio kronors rom och cola i handen och spenderade nästföljande fyra timmar med att leka knäppa drinkspel och, såklart, hänga halvvägs över relingen och stirra hänfört på den snudd på överjordiska naturupplevelse som är Ha Long bay (det här området finns på UNESCOs världsarvslista sedan 1994 och det är inte alls svårt att förstå varför).

När vi hade kippat efter andan, ätit, druckit, garvat och fotat färdigt, väntade nästa galna grej: en privat ö, öde sånär som på ett gäng madrasser, några toaletter och - givetvis - en bar, där vi skulle sova en natt. Och sova gjorde vi. Men först förlorade vi mer drickspel (vi tror att det räknas som att förlora när en blir påkommen med att fuska och en får kort som är så dåliga att lekledaren dömer ut en redan efter första rundan med ett skratt och ett glatt men ärligt "dude, you're fucked"?), spelade beerpong, lärde oss spanska (eller hur var det nu?), och dansade tills vi inte orkade mer.

Och det var det, ungefär. Nu har vi flyttat på oss igen och befinner oss alltså Hoi An, som ligger vid kusten i mellersta Vietnam. Och hur mycket vi än gillade Hanoi och hänfördes av Ha Long bay, var det här precis vad vi behövde. Hoi An är varmt men inte för varmt, turistvänligt men inte plastigt, mysigt men inte tråkigt, strandbehagligt men inte okulturellt. Vi har inte ens varit här i ett dygn men redan upplevt två kulinariska höjdpunkter, haft en strålande utekväll och bestämt oss för att vi eventuellt måste bo här i framtiden. Bästa stället.

Jag (det är för det mesta Hanna som skriver här, ivrigt påhejad, peppad, rättad och inspirerad av Karin och Frida) ska försöka återkomma rätt snart med en Vietnam-sammanfattning innan vi åker vidare till Thailand, för det är så mycket med det här landet vi inte fått med än och det känns på något viktigt att inte glömma bort det. Hörs snart!

Alltså. Vill bara inflika hur SJUKT svårt det är att blogga på en mobil med klart passerat bäst före-datum över en sönderlaggande uppkoppling. Frida är givetvis inget "det", tre av de utlovade bilderna försvann och japp, det var eventuellt lite over the top med trippelbeskrivningen random, osorterade och felordnade. Men vad ska man göra. Puss.

Efter ett storstadsmaraton där vi avverkade inte mindre än tre miljonstäder på fyra dagar - från Surabaya till Jakarta via världens värsta flygrelaterade upplevelse till Vietnam och Ho Chi Minh, där vi stannade två nätter och intensivupplevde stan, har vi nu (eller okej, det var några dagar sedan) hamnat i Hanoi. Här mötte vi upp alldeles eminenta exklasskompisen Quyen som fick agera tolk/guide/mopedchaffis/allmänt jättebra sällskap i ett par dagar innan hon åkte hem och lämnade oss, förvirrade och minst ett kilo tyngre än innan, på Hanois trafikbelamrade gator.

Trots detta är vi alltså fortfarande icke-påkörda, i allt väsentligt hela och dessutom väldigt peppiga för att världens bästa grej har hänt: vi har fått tillökning! Frida har landat i Hanoi och ska följa med oss genom Vietnam och Thailand. Jag vet inte hur man beskriver Frida för er som inte känner det, men hon är tjejen som målade unibrows på FN-rollspelen, aldrig bangade en efterfest och lyckades garva sig igenom det faktum att hennes resa började med att bagaget försvann någonstans i Doha. Kort sagt: hon är en sån man gillar, och nu är vår duo en trio och det är fint!

Vi hade velat berätta mer om Vietnam och underbara, svinkalla Hanoi, men nu ska vi sova och imorgon ska vi till Ha Long bay och... ja, faktum är att ingen riktigt vet vad vi ska göra där. Åka båt, kolla på vacker omgivning, frysa och träffa folk, tror vi. Det lär bli grymt. Önskar att vi kunde utlova uppdatering om resten, och berätta om underbara gator i gamla stan, nya museum, konstiga taxiresor, fantastisk pho och allt annat bra som händer här, men vi inser att det antagligen inte kommer att hända. Så vi låter bli. Det är hektiskt nog att uppleva allt som händer; att dessutom skriva om det efteråt känns som ett rätt hopplöst företag. Ena dagen är man i Indonesien, andra i Vietnam. Tredje dagen har en kompis kommit och fjärde har en annan kompis åkt hem. Och sen har man plötsligt bokat en tvådagarstur och så gick det en vecka. Och lite så är det med resandet.

Vi har det himla bra i alla fall och hör av oss snart. Nedanför kommer random, osorterade bilder från Hanoi och Ho Chi Minh i helt fel ordning. Puss och kram!

Efter ett storstadsmaraton där vi avverkade inte mindre än tre miljonstäder på fyra dagar - från Surabaya till Jakarta via världens värsta flygrelaterade upplevelse till Vietnam och Ho Chi Minh, där vi stannade två nätter och intensivupplevde stan, har vi nu (eller okej, det var några dagar sedan) hamnat i Hanoi. Här mötte vi upp alldeles eminenta exklasskompisen Quyen som fick agera tolk/guide/mopedchaffis/allmänt jättebra sällskap i ett par dagar innan hon åkte hem och lämnade oss, förvirrade och minst ett kilo tyngre än innan, på Hanois trafikbelamrade gator.

Trots detta är vi alltså fortfarande icke-påkörda, i allt väsentligt hela och dessutom väldigt peppiga för att världens bästa grej har hänt: vi har fått tillökning! Frida har landat i Hanoi och ska följa med oss genom Vietnam och Thailand. Jag vet inte hur man beskriver Frida för er som inte känner det, men hon är tjejen som målade unibrows på FN-rollspelen, aldrig bangade en efterfest och lyckades garva sig igenom det faktum att hennes resa började med att bagaget försvann någonstans i Doha. Kort sagt: hon är en sån man gillar, och nu är vår duo en trio och det är fint!

Vi hade velat berätta mer om Vietnam och underbara, svinkalla Hanoi, men nu ska vi sova och imorgon ska vi till Ha Long bay och... ja, faktum är att ingen riktigt vet vad vi ska göra där. Åka båt, kolla på vacker omgivning, frysa och träffa folk, tror vi. Det lär bli grymt. Önskar att vi kunde utlova uppdatering om resten, och berätta om underbara gator i gamla stan, nya museum, konstiga taxiresor, fantastisk pho och allt annat bra som händer här, men vi inser att det antagligen inte kommer att hända. Så vi låter bli. Det är hektiskt nog att uppleva allt som händer; att dessutom skriva om det efteråt känns som ett rätt hopplöst företag. Ena dagen är man i Indonesien, andra i Vietnam. Tredje dagen har en kompis kommit och fjärde har en annan kompis åkt hem. Och sen har man plötsligt bokat en tvådagarstur och så gick det en vecka. Och lite så är det med resandet.

Vi har det himla bra i alla fall och hör av oss snart. Nedanför kommer random, osorterade bilder från Hanoi och Ho Chi Minh i helt fel ordning. Puss och kram!

Man kan gå ut på gatan, följa den åt ett håll i en knapp timme och se vart man hamnar. Sitta i en park och kolla på vardagslivet i en liten stad någonstans, höra hur böneutropen från två av den lilla stadens moskéer skär sig mot varandra och prata med någon som vill ta en bild på en där man sitter under ett träd och gör ingenting. Och så kan man ta en bemo tillbaka, handla en rolig frukt på vägen och se hur den färgar händerna röda när man äter den.

Man kan gå upp klockan fyra en morgon och ta en minibuss till soluppgången. Äta vedervärdig frukost och promenera upp för en vulkan, gå runt kratern och lura sig själv att man är mitt i en Sagan om Ringen-film innan man går ner igen med en fortfarande blek sol i ryggen och hundra halvdåliga bilder i mobilkameran.

Man kan bli hungrig en eftermiddag och gå tills det börjar ösregna. Sitta under ett tak och kommunicera enbart genom skratt med två indonesiska småtjejer som sitter mitt på gatan och inte tänker på att kläderna blir blöta. Gå vidare och bli inbjuden på mat hos en familj och bli serverad sjuttiofem olika friterade smårätter. Äta tills man inte kan andas, dricka sött te, le tills ansiktet är stelt och säga "tack" för många gånger för att det låter så fint på indonesiska.

Man kan ligga i poolen en hel förmiddag när det är fint väder och vänta på ingenting, tänka att man borde kanske resa sig upp någon gång, men stanna kvar för att man inte riktigt kommer på varför egentligen.

Hitta ett fortfarande blött parti i sin väska som fått en dusch i ösregnet och upptäcka att det luktar som att något har dött däri. Skratta och tvätta alla sina numera halvmögliga kläder. Äta en tusende portion mie goreng, skypea hem från balkongen och lära sig om Indonesiens kaffeexport.

Och så kan man ligga i en hotellsäng och äta clementiner och halalkex eller låna någons laptop och boka en flygbiljett till en ny stad. Dö i en skratthög och vara pepp på att åka vidare.

Sånt kan man göra på östra Java. Imorgon åker vi vill surabaya, dagen efter det vikt Jakarta och sen senare vidare till Vietnam där två väldigt bra vänner väntar. Vi hörs någonstans där emellan.

P.S Bilderna vill inte riktigt alls just nu. De kommer någon annan gång, kanske i ett eget inlägg när uppkopplingen tillåter.

Hej! Nu har vi klarat ut Gili och infirandet av ett helt nytt år och sånt. Jag (Hanna) fick världens knas-sjukdom och precis när jag trodde att febern hade gått över och allt var slut vaknade jag som en svettig stackars skivad salami - prickig från handflata till fotsula. Eftersom doktorn inte visste vad det var för något fick jag piller för diverse olika tänkbara åkommor och sedan sov jag i ett par dygn och när det var dags att åka hem var jag normal i hyn igen. Och det var ungefär vad jag minns från Gili.

Fast nä. Vi firade in ett nytt år, dansade på en strand, blev nästan överkörda av galna hästdroskor (det finns ingen motortrafik på Gili), åt himmelsk indonesisk gatumat, badade i bubbelbadsvarmt vatten och en del annat fint också. Det är bara lite dimmigt alltihop.

Och nu har vi, efter en snabb mellanlandning på Bali, hamnat på östra Java. Stället heter Banyuwangit och ser rätt mycket ut som en swimmingpool. När vi kom med färjan öppnade himlen sig och efter ett tag var det bara att ta av sig skorna och vada sig igenom gator med vatten upp till knäna. Nu har vi uppehåll igen, ett tjusigt hotell för femtio spänn natten att sova i och en vecka av ett mer verkligt Indonesien framför oss (vi har bytt ut strandhak och västerländsk dunkadunka-musik mot knäppa taxiresor, stapplande konversationer på blandad engelska/indonesiska/svenska och en snäll men oerhört fascinerad lokalbefolkning som antagligen mest undrar vad fan vi håller på med - gött!).

Nu ska vi plugga in indonesiska glosor för att kunna stappla oss fram lite mer imorgon (då är det, om det inte regnar sönder alltså, vulkantrekking som gäller) och sen är det natt över Java. Vi hörs, puss och kram!