Man kan gå ut på gatan, följa den åt ett håll i en knapp timme och se vart man hamnar. Sitta i en park och kolla på vardagslivet i en liten stad någonstans, höra hur böneutropen från två av den lilla stadens moskéer skär sig mot varandra och prata med någon som vill ta en bild på en där man sitter under ett träd och gör ingenting. Och så kan man ta en bemo tillbaka, handla en rolig frukt på vägen och se hur den färgar händerna röda när man äter den.

Man kan gå upp klockan fyra en morgon och ta en minibuss till soluppgången. Äta vedervärdig frukost och promenera upp för en vulkan, gå runt kratern och lura sig själv att man är mitt i en Sagan om Ringen-film innan man går ner igen med en fortfarande blek sol i ryggen och hundra halvdåliga bilder i mobilkameran.

Man kan bli hungrig en eftermiddag och gå tills det börjar ösregna. Sitta under ett tak och kommunicera enbart genom skratt med två indonesiska småtjejer som sitter mitt på gatan och inte tänker på att kläderna blir blöta. Gå vidare och bli inbjuden på mat hos en familj och bli serverad sjuttiofem olika friterade smårätter. Äta tills man inte kan andas, dricka sött te, le tills ansiktet är stelt och säga "tack" för många gånger för att det låter så fint på indonesiska.

Man kan ligga i poolen en hel förmiddag när det är fint väder och vänta på ingenting, tänka att man borde kanske resa sig upp någon gång, men stanna kvar för att man inte riktigt kommer på varför egentligen.

Hitta ett fortfarande blött parti i sin väska som fått en dusch i ösregnet och upptäcka att det luktar som att något har dött däri. Skratta och tvätta alla sina numera halvmögliga kläder. Äta en tusende portion mie goreng, skypea hem från balkongen och lära sig om Indonesiens kaffeexport.

Och så kan man ligga i en hotellsäng och äta clementiner och halalkex eller låna någons laptop och boka en flygbiljett till en ny stad. Dö i en skratthög och vara pepp på att åka vidare.

Sånt kan man göra på östra Java. Imorgon åker vi vill surabaya, dagen efter det vikt Jakarta och sen senare vidare till Vietnam där två väldigt bra vänner väntar. Vi hörs någonstans där emellan.

P.S Bilderna vill inte riktigt alls just nu. De kommer någon annan gång, kanske i ett eget inlägg när uppkopplingen tillåter.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har jag inte bloggat på sålänge att det hunnit bli vår (min och Karins) sista dag på resan. Vi är i Bangkok och shoppar upp våra sista bath med tusen fantastiska minnen som snurrar i huvudet och slåss om uppmärksamhet. Så medan tid fortfarande fin...

Hej! Tanken var ju att vi skulle uppdatera mer från Vietnam, och det var ju en fin tanke. Tyvärr blev vi upptagna med andra saker, som Thailand och livet och sånt. Hoppas ni förstår. Hur som helst: nu händer alltså Thailand! Vi landade i Bangkok,...

Vi har tagit oss söderut (jag och Karin har gjort vad som kan vara den konstigaste Vietnam-trippen någonsin - när andra människor börjar i en ände och jobbar sig antingen uppåt eller neråt, tänker vi lite en annan typ av disco och åker fram och tillb...

Alltså. Vill bara inflika hur SJUKT svårt det är att blogga på en mobil med klart passerat bäst före-datum över en sönderlaggande uppkoppling. Frida är givetvis inget "det", tre av de utlovade bilderna försvann och japp, det var eventuellt lite over ...

Efter ett storstadsmaraton där vi avverkade inte mindre än tre miljonstäder på fyra dagar - från Surabaya till Jakarta via världens värsta flygrelaterade upplevelse till Vietnam och Ho Chi Minh, där vi stannade två nätter och intensivupplevde stan, h...