Nu har jag inte bloggat på sålänge att det hunnit bli vår (min och Karins) sista dag på resan. Vi är i Bangkok och shoppar upp våra sista bath med tusen fantastiska minnen som snurrar i huvudet och slåss om uppmärksamhet. Så medan tid fortfarande finns: här kommer en komprimerad liten historia om vad som hänt sen vi hördes sist:

Vi bokade en resa till Phuket, nattbåt och buss, som skulle ta sammanlagt 12 timmar. Vad vi inte räknade med är att thailändare inte är så förtjusta i smidighet - "varför göra det enkelt när man kan krångla som fan och dessutom passa på att krama lite extra slantar ur enfaldiga turister genom att slänga av dem vid mina sjutton kusiners olika caféer på vägen?" tänker de, och så bär det av.

Hur som helst. Vi tog alltså en båt. Föregående dag hade vi blivit avrådda från att göra en båttur på grund av de starka vindarna, och nu förstod vi varför. Elektriciteten försvann, engelsmän började vissla Titanic-låten, motorn dog då och då och ett illavarslande varningstjut ackompanjerade vår lilla thailändska träbåt på dess åksjukefärd i thailändska gulfen.

Så. Vi tog en båt. Som tog oss till en buss. Som tog oss till en buss som tog oss till en buss som tog oss till en buss som verkligen INTE tog oss till den buss vi faktiskt betalat extra för. Där stod vi alltså, avkastade någonstans i Phuket, efter sex bussresor, nekade att ta en av de två bussar vi faktiskt VILLE åka.

Men vad ska man göra? Vi satte oss vid vägkanten och tjurade ett tag, och sen tog vi tag i oss själva och gjorde Phuket!

Det började med att vi fick nytt sällskap i form av världens goaste James (som vi träffade i Brisbane; om ni minns det inlägget så är han killen med hatten och kajaken som hade otur när han tänkte). Han hängde med i nästan två veckor och såg Thailand med oss. Efter att tre hade blivit fyra cruisade vi först ön på moped (förlåt mamma), sen hände Patong, och sen kände vi att det var dags för något annat.

Så vi åkte till Fridas favorit ett par timmar längre söderut: Krabi. Där hängde vi i utomjordiskt vackra Ao Nang, ö-luffade och hittade folktomma stränder, upptäckte ananasodlingar och åkte lite mer moped. Här hände också världens sjukaste grej: vi träffade ex-klasskompisen Jessica som vi visste var dykinstruktör någonstans i Thailand. Någonstans var alltså Ao Nang, och från att från början ha varit två var vi alltså fem. Jessica tog med oss till bästa mat- och ölställena och sen levde vi lyckliga i alla våra fyra dagar (alla utom Karin som äntligen, ehm jag menar tyvärr, drabbes av rättvisan och fick en ögoninfektion som för några dagar förvandlade henne till en blond, något förskönad version av Quasimodo). Helt fantastiskt bra var det.

Efter Krabi åkte vi två flyg norrut och landade i Thailands näst största stad Chiang Mai. Chiang Mai är något så konstigt som en asiatisk storstad med småstadskänsla, ett vattenhål där vi fick massage, promenerade runt i cafébelamrade gränder, klappade tigrar, gick på nattmarknad och drack öl på taken i gamla stan.

Sedan var det dags att åka till sista stoppet i Thailand, och sista stoppet i Asien för min och Karins del: Bangkok. Vi åkte tåg i fjorton timmar, men långa resor är inte så tråkiga när det finns en partyvagn ombord där man kan spela tecknet, dricka reseöl och kolla på när fulla australiensare gör Macarena-dansen i gången, så det gjorde inte så mycket.

Bangkok är en typisk men ändå säregen asiatisk storstad på precis rätt sätt. Ta den sedvanliga disiga avgashimlen, bullret, sopbergen, myllret av människor, mopeder och bilköerna från helvetets helvete och lägg till dygnet runt oavsett smak-underhållning, överdådiga tempel, shoppingeufori, billig mat och legendariskt blöta nätter längs Khao San road och du har det. Det är svårt att vara uttråkad i Bangkok, och det har vi inte varit heller. Istället har vi spenderat två dagar med att shoppa, äta så mycket pad thai vi någonsin orkat, känt på storstadspulsen, suttit i milslånga köer i tuk-tuks, druckit enorma drinkar och sagt hejdå till både James (som åkte till Indien igår, ingen här är avundsjuk. Alls), Asien och livet på äventyr.

Och nu ligger vi på ett hotellrum för sista natten med halvpackade väskor och undrar vad som egentligen hände. Det känns som tre sekunder sedan vi låg sömnlösa på ett för varmt hostelrum i Sydney, jetlaggade, nervösa och förväntansfulla, och nu är vi plötsligt här. Imorgon bitti åker vi hem. Som att någon snabbspolade fram till slutet.

Är så trött på att uppfinna adjektiv för att försöka beskriva vad vi är med om, så den här gången tänker jag bara skriva att det har varit en obeskrivlig resa. Livet har varit enkelt att leva och samtidigt större än någonsin tidigare och både jag och Karin är överens om att detta är långt ifrån den sista gången vi packar en ryggsäck och flyr.

Fast just nu är vi såklart glada över att få komma hem också. Trötta på laggiga internetuppkopplingar och skypesamtal som låter som att bli anropad från månen och fulla av längtan efter saker vi åkte ifrån - pojkvänner, gott vin och keso till exempel - känner vi att imorgon blir en väldigt bra dag att komma hem på.

Vi hörs hemma! Då kommer det bilder också (min mobil lider av en lättare vattenskada varför jag har slutat försöka fota saker som ändå ser ut som en odefinierbar gröt sen), och kanske, kanske en liten Asien-topplista. Puss och kram!